Pieter, Moa, Niklas

För några dagar sedan nominerades de 3 bidragen till Scanpix Stora Fotopris 2009.

Jag tycker att samtliga bidrag är riktigt bra, som det ska vara. Pieter Ten Hoopen tävlar med Touche-Moi, en personlig berättelse om Stockholm. Pieter har länge varit en favorit, hans bilder berör varje gång eftersom han är ödmjuk i sitt sätt att arbeta och vara. En bild från hans förra projekt om den osynliga staden Kitezh hänger på väggen härhemma och det hinner bli fler.

Jag gillar Moa Karlbergs Ser dig se mig också, eftersom det är en unik idé och något jag inte har sett tidigare.

Och Niklas Larssons bilder på Mikael Andersson är starka. Jag gillar speciellt slutbilden i bildspelet.

Grillfest i oktober

NYPost

Bilden nedan är tagen den 6 mars 2008, några timmar efter explosionen vid militärens rekryteringsstation på Times Square.

Mannen på cykeln heter Dan. Han är fotograf på The New York Post och min mentor för dagen. Jag har hyrt en cykel utan fotbroms vid Columbus Circle och vi har cyklat Broadway ner till Union Square för att fotografera militärer. Vi har inte sett till några så nu cyklar vi mot Whitneymuseet för att fotografera en utställning istället.

Dan kör aldrig bil. Det är billigare att cykla och man slipper långa bilköer, säger han. Och snabbt går det. Han zickzackar mellan bilarna, kör mot rött och lutar sig ibland mot en taxibil i väntan på att jag ska hinna ikapp.

Det är en av de galnaste stunderna i mitt liv och jag tror seriöst att jag ska dö.

I sex veckor jobbade jag på NYPosts Photo Department och dagarna var precis så här, oberäkneliga och överraskande. Jag assisterade bildredaktörerna och fotograferna, och fotograferade olika områden och människor till tidningens bildarkiv.

En mycket spännande tid i mitt liv, och jag fick se en av de mest omtalade tabloiderna från insidan.

Samtidigt gick jag en kurs på ICP under ledning av Lori Grinker, arbetade med projektet 135th Street i Harlem och skötte Bildbloggen för Expressen.

Bråda dagar.

Elvira 09-10-18

Fazal Sheikh

Fazal Sheikh är en engagerad fotograf. Med sina vackra och starka porträtt av människor i nöd försöker han engagera världen i frågor rörande mänskliga rättigheter. Han har arbetat i bland annat Indien och Afghanistan, böckerna kan ses online på hans hemsida.

Erik & Lennart

Petter Karlsson och Paul Hansen har gjort ett fint jobb med det här reportaget om tvillingbröderna Erik och Lennart.

Jag fotograferade Erik och Lennart en gång, till mitt projekt om människor i Sverige och deras framtidsdrömmar. Projektet heter Den svenska drömmen och är nu i sitt slutskede. När jag kom hem efter fotograferingen upptäckte jag att det var något fel på autofokusen, bilderna på bröderna var inte tillräckligt skarpa och jag kommer tyvärr inte kunna använda dem i den framtida bok jag vill att projektet ska resultera i. Jag har alltid tänkt att jag ska fotografera Erik och Lennart igen en vacker dag men eftersom det måste göras utomhus och Lennart trivs bäst i sin sjukhussäng nu blir det kanske inte av.

Porträtten i Den svenska drömmen tas alltid mot en utomhusvägg och människorna bestämmer själva hur de ska stå. Platsen är arrangerad, men aldrig uttrycket. Och just uttrycket tycker jag mycket om när det gäller Erik och Lennart. Så trots kvaliteten vill jag gärna visa en bild för er. Och så här svarade de på frågan Vad drömmer du om?

Erik Olsson, 64, pensionär, Solna och Lennart Olsson, 64, pensionär, Solna.

– Nu är vi ju gamla men vi har alltid viljat vara med i ett riktigt fotbollslag. Vi spelade korpfotboll när vi var yngre men den stora drömmen är att spela i AIK, vi ser alla deras matcher! Och så vill vi jobba med djur.

Brenda Ann Kenneally

Det finns så mycket att säga om Brenda Ann Kenneally. När jag hörde hennes namn för ett och ett halvt år sedan visste jag inte vem hon var, men hennes verk påverkade mig snabbt och hon är i dag en av de fotografer jag beundrar allra mest.

Brenda har sedan mitten av 90-talet dokumenterat familjer i Brooklyn. Hennes bilder och filmer handlar om fattigdom, orättvisor, drogberoende och utsatthet. Men även om drömmar och hopp. Hon gör det på sitt sätt, och hon gör det rätt. Brendas historier berör och jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg filmen Tata´s Angel. Min pappa hade nyligen varit sjuk i cancer och Angels dödskamp på sjukhuset är det starkaste jag har sett. Jag kände så mycket ilska, så mycket sorg. Jag ville förändra världen, snabbt. Brenda vill att vi ska reagera när vi ser hennes verk. På en av hennes hemsidor, The Raw File, uppmanar hon oss att sprida bilderna och filmerna:

The Raw File has no agenda other than to provide a neutral and approachable environment for the documentation and dissemination of information by and about individuals and their communities, an outlet for stories that would otherwise go unheard into history. Anyone may download, copy, exhibit and ditribute it for non-profit, educational purposes. (…) We simply ask you to attribute this work to http://www.therawfile.org.

Brenda är på grund av detta en beundransvärd fotograf, opretentiös och generös. Arvode och byline spelar liten roll för henne, viktigare är att sprida berättelser. Att försöka förändra människors tragiska livsöden.

The Raw File har tyvärr inte uppdaterats på ett tag, nytt från Brenda hittar du här.

Se även hennes film Finding the Way Home: Two Years After Katrina.

Och en intervju med Brenda och hennes vapendragare Laura Lo Forti här.

Lori Grinker

Våren 2008 läste jag The Photographer as Artist and Social Documentarian på ICP i New York. Kursen byggde på inspiration och vi kollade mycket på andra fotografers arbete.

Jag kommer att presentera några av fotograferna vi kollade närmare på och först ut är kursledaren Lori Grinker, som bland annat gjort genomarbetade afterwar: Veterans from a World in Conflict.

Alan & John

Om Per Lindström och dagstidningars överlevnad

Jag var nyligen på ett intressant seminarium med Per Lindström, utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och professor i bildjournalistik vid Mittuniversitetet.

”Att välja den bästa bilden på Scanpix är nästan det sämsta man kan göra, för det gör alla” säger Lindström, när han pratar om att dagstidningar blir alltmer lika varandra och behöver sticka ut för att överleva.

Lindström kan konsten att tala om och för bilder, läs mer om honom här och här (artikel från 2002).

På tal om tidningars överlevnad – missa inte artikeln How New York City´s Seven Newspapers Are (Nearly) Surviving från The Village Voice.