Haiti

Mina tankar går till fotograferna i Haiti.

De tappra, som dagligen arbetar bland död och fattigdom för att ge oss en bild av vad som händer där långt, långt borta.

Utan dem skulle vi inte ha en aning.

Man har börjat samla ihop de döda kropparna. Med lastbil. Jag var där. På flaket. Kommer nog aldrig att kunna glömma det. Besparar er från de bilderna.” skriver Thomas Nilsson på sin blogg.

Här finns Expressens genomarbetade bildspel av bland andra Axel Öberg. 38 bilder. 38 öden.

I mitt jobb som bildredaktör är jag van att se lidande, ofiltrerade ögonblick som inte kan publiceras eftersom de är för råa och hemska. Men jag vänjer mig aldrig.

Därför går mina tankar även till bildredaktörerna. De som tvingas se och välja.

Men mest tänker jag på människorna som utsatts för det grymmaste av öden. Barnen som är ensamma och rädda.

Tillsammans har vi i Sverige nu samlat ihop 50 miljoner kronor. Vi kan göra ännu mer. Sms:a ”AKUT” till 72 900 så skänker du 50 kronor till Röda Korset.

Många bäckar små.

Advertisements

6 Responses to “Haiti”


  1. 1 Johannes Persson 19 januari 2010 kl. 10:47 f m

    …gör en stor å. Nu har jag lagt min skärv i kollekten!

    Vad skönt det är att det finns kännande människor som jobbar på kvällstidningarna! Ofta får man ju intrycket av kvällspressens löpsedlar att det bara handlar om att sälja lösnummer på elände och misär. Bra att du ger en annan bild!

    Likaså är det bra att uppmärksamma de som förmedlar nyheterna eftersom deras arbete gör det möjligt för hjälporganisationerna att samla de resurser som behövs för att göra ett bra jobb.

  2. 2 Jenny Sköld 19 januari 2010 kl. 1:22 e m

    Hej Johanna! Vad fint du skriver. Jag tänker samma tanke varje dag – skulle aldrig själv våga åka dit och förmedla. Undrar vad det gör med en att se katastrofen med egna ögon. Samtidigt häpnar jag över de bilder som dagligen publiceras i kvällstidningarna från Haiti. De tycks (kanske mest är Aftonbladet?) ha flyttat fram positionerna när det gäller att publicera känsligt materia. Det är bilderna på brända kroppar, gigantiska likhögar och nakna döda människor som pekas ut som plundrare jag tänker på. Lyckligtvis är Henry för liten för att förstå vad de föreställer. Vet du hur man tänker?

    Tack än en gång för fikat och för grejerna i går. Det kommer definitivt till användning!

    /Jenny

    • 3 johannasyren 19 januari 2010 kl. 6:15 e m

      Jag är föräldraledig nu och vet inte hur det är på andra redaktioner men på Expressen.se har vi som policy att aldrig publicera bilder på döda människor.
      Vi diskuterar mycket kring materialet som kommer in och undviker att visa det värsta, till stor del eftersom nättidningar är så lättåtkomliga – även för barn och unga.

      De gånger väldigt känsliga bilder publiceras blir läsaren varnad med texten ”Varning för starka bilder”.

      Ibland behövs de starka bilderna för att vi ska vakna och förstå vidden av vad som hänt. Men personligen tycker jag att ett nära porträtt ofta säger mer än en bild på en skadad eller döende människa. För i slutändan är det de personliga berättelserna som berör.

      Expressens chefredaktör Thomas Mattsson för en bra dialog med läsarna i sin blogg. Han skriver bland annat detta om Haiti och journalistiken:

      (…) I sista upplagan i dag har vi åtta nyhetssidor om katastrofen, och i tidningen finns en del hemska bilder som man normalt inte skulle publicera. Också på Expressen.se visar vi nu drabbade människor med en närgångenhet som du annars inte ser hos oss eller i andra svenska medier, men här bedömer jag nyhetsvärdet som stort och publicitetsskadan som ringa.

      (…) Reportagen från Haiti är plågsamma att läsa och titta på, men de tjänar ett syfte mer än att berätta om ”en katastrof av historiska mått”. De får också allt fler att skänka pengar till Röda korsets och Expressens insamling.

  3. 4 Johannes Persson 19 januari 2010 kl. 6:27 e m

    Skönt att ens fördomar kommer på skam emellanåt!

    Men jag tror också att varningen för starka bilder även kan fungera som en signal som säger ”titta här nu!”. Och det handlar inte om intentionen bakom utan om människans dubbelnatur som empatisk och kärleksfull varelse å ena sidan och ganska så vidrig bilolyckevoyeur å den andra. Vi vill inte se för att det gör ont i oss att se andra lida men vi kan inte låta bli för vi vill se att det inte är vi som krockat och skadats eller dött.

    Men jag kanske är en dysterkvist som tänker så.

  4. 6 Evelina 24 januari 2010 kl. 8:28 e m

    Vilka rörande bilder från Axel öberg. Ojojoj. Tårarna bara rann, den första framförallt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: