Arkiv för september, 2011



12 frågor till Annika af Klercker

Som jag har längtat efter 12 frågor. Först ut efter sommaruppehållet är Annika af Klercker, som jag lärde känna litegrann nu i våras under Mary Ellen Marks workshop på Fotografiska. Mary Ellen älskade Annikas bilder, och det gör jag med.

Här finns Annikas blogg.

1. Vad betyder fotografi för dig?

Det är mitt sätt att försörja mig, mitt yrke, mitt liv, min förbannelse och min stora lycka.

2. När och hur kom du på att du ville bli fotograf?

När jag gick andra året på journalistutbildningen på Södertörns högskola drabbades jag av en smärre livskris, och på vinst och förlust skickade jag in arbetsprover till Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö. Från första dagen jag satte min fot på provdagarna visste jag att jag ville bli fotograf. Innan dess var formen av journalistik jag ville jobba med mer flytande. (Har bland annat jobbat både som redigerare och webbredaktör innan.)

3. Beskriv kort din bakgrund, hur du utbildat dig och var du jobbat.

Född och uppvuxen lite lagom lantligt på Värmdö och i Nacka utanför Stockholm. Är 29 år gammal och utbildad på Nordens Fotoskola. Som de flesta i den här branschen har jag hunnit avverka en mängd arbetsplatser. Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Upsala Nya Tidning.

4. Hur arbetar du med fotografi i dag?

Jag är frilansfotograf med pressfotografi som huvudsyssla. Jobbar för dagstidningar och magasin och försöker att ha något eget litet projekt på gång också.

5. Vad använder du dig av för teknik?

Uteslutande digital småbild. Jobbar med Nikons systemkameror.

6. Vilka andra fotografer inspirerar dig?

Den listan kan göras hur lång som helst. I stället för att namedropa skulle jag hellre säga att jag imponeras mest av fotografer som presterar starkt på daglig basis. Att dag efter dag lämna jobb med samma höga kvalitet. Den fotograf som dock betytt mest för mig personligen är Anna Clarén, som var min lärare på Biskops-Arnö.

7. Berätta lite om ditt senaste projekt.

Jag pysslar för tillfället med ett reportage som jag hoppas färdigställa i höst. Ett klassiskt bildreportage med lite sportanknytning.

8. Och vad blir nästa utmaning?

En grym grej i höst blir att testa på att rida galopphästar. Via ett reportage tog fotograferandet mig in i kapplöpningsvärlden och jag har numera blivit såpass insyltad att det kommit påtryckningar om att jag borde testa själv hur det känns att flyga fram på ett fullblod. Det är också det mest fantastiska med det här yrket, att det ger access till nya världar och att man får knyta så mycket kontakter inom de mest olika sammanhang.

9. Hinner du vara ledig ibland? Vad gör du då?

Ledig? Okänt begrepp.

Skämt åsido har jag varit lite dålig på just det på sistone. Men den lediga tid jag har tillbringar jag med min hund, på hästryggen, med löparskorna i skogen och försöker få tid till att gå på konserter och träffa vänner.

10. Är utmärkelser viktiga? 

Rent allmänt tror jag att tävlingar såsom Årets Bild är bra då det blir ett tillfälle att stanna upp och summera vad man gjort under året. Det ger också fotografer tillfälle att träffas och prata om varandras bilder, vilket man kanske för sällan tar sig tid till i vardagen.

11. Vad skulle du göra om du inte var fotograf tror du?

Troligtvis skulle jag vara journalist i någon annan form.

12. Framtidsdrömmar och mål?

En semester skulle sitta fint!

Annika af Klercker.

Annonser

Nakna män

I tisdags visade SVT den bästa dokumentären jag sett på länge. Ta dig tid, se känslosamma och vackra ”Den nakna mannen”.

Briljant foto dessutom.

En dos New York

Tack Hanna Teleman för dagens bästa tips.

 

Vad som händer

Hej! Dags för en ordentlig uppdatering nu.

Det har varit en rolig men stressig sommar utan semester. Nu är hösten här och allt har lugnat ner sig lite. Jag ser verkligen fram emot att blogga regelbundet igen. Det finns ju så mycket därute att skriva om! Innovativa fotografer, spännande utställningar och all annan inspiration.

Jag fortsätter att jobba som lärare på Fotografiska två dagar i veckan framöver. Övrig arbetstid kommer jag lägga på min nya porträttstudio i Freluga utanför Bollnäs. Där har jag mitt kontor nu och i nuläget pysslar jag med en utställning om Glada Hudikteatern till Hälsinglands Museum. Jag sitter och gör tjusiga tavlor också, som ni snart kan se mera av under fliken ”Fotokonst”.

Lite finlir återstår med projektledningen av boken ”The Mary Ellen Mark Workshop” också men snart är den klar. Ett stort namn formger den och den blir fin som snus.

What else? Jo, min intervjuserie ”12 frågor” fortsätter under hösten så klart, hela arkivet finns under fliken med samma namn. Tidigare fotografer som medverkat är bland andra Mary Ellen Mark, Anna Clarén och JH Engström.

Hemsidan är lite uppfräschad också har nån kanske märkt. Jag tackar bästa Torkel Bohjort för nya loggan.

Med det önskar jag er en härlig tisdag och lovar att vi hörs snart igen.

 

Obehag

Jag var inte i New York den 11 september 2001. Men obehaget nådde mig och nu har det kommit tillbaka.

Samtidigt som det första planet nådde tornen satt jag och sålde in ett New York-reportage. Jag visade bilder på ett vackert och levande New York och hade skrivit en text om kärleken och tryggheten jag kände i staden. Först när jag kom hem till lägenheten och slog på teven fick jag reda på vad som hänt. Sedan satt jag där, framför teven, resten av dagen och resten av kvällen. Jag minns att det tog ett tag att fatta att det fanns människor i byggnaderna. Och det tog ett tag innan jag fattade att vänner till mig kunde vara drabbade.

Jag hade arbetat som barnflicka utanför New York och pappan till barnen jag tog hand om jobbade i ett av tornen. Han hade ett viktigt affärsmöte den morgonen som skulle börja strax efter nio. Lyckligtvis hann han inte fram, men det dröjde många timmar tills hans fru och barn fick höra hans röst igen och veta att han var oskadd. Han förlorade flera kollegor den dagen, och grannar. Flera av barnens skolkamrater miste en mamma eller pappa.

En annan vän till mig arbetade ett par kvarter bort från tvillingtornen. Han överlevde attacken och evakuerades men glömmer aldrig synerna. Han har berättat  om askan, om dokumenten som låg utspridna på marken. Han plockade upp ett av dem och mådde illa när han såg att det var adresserat till en man på översta våningen.

Jag hade besökt New York ett halvår innan attacken och åkte tillbaka ett halvår efter. Det var konstigt att vara där då. Staden var sig inte lik och för första gången kände jag mig inte trygg. Det var tystare än vanligt och folkmassorna rörde sig saktare framåt. Poliser fanns överallt.

Jag har bilder från det besöket, staket fyllda med blommor och kärleksfulla dikter på minnestavlor. Men ni vet redan hur de ser ut.

Så jag visar den här istället. Året var 1999 och världen var en annan.

Tuva, Nils & Nora


Annelie & Jens



Kategorier

Annonser